Ältar du eller någon du känner för mycket? Har själva ältandet blivit till ett problem?

Alla människor fastnar ibland i sina tankar. Det kan se ut som ett smått ändlöst grubblande kring ett visst problem eller tema. När vi ältar försöker vi att lösa ett problem genom att gå igenom det om och om igen. Kanske är det vi grubblar på inte heller ett problem att lösa utan mer kanske en situation eller en händelse som vi behöver lära oss att hantera. Amerikanska psykologförbundet, American Psychological Association, APA presenterade för ett par år sedan en undersökning som i sina resultat visade att unga kvinnor som ältade problem tillsammans förvisso stärker upplevelsen av samhörighet mellan sig men samtidigt så ökar de risken för dåligt psykiskt mående. Gruppen unga män stärkte vänskapsbanden men fick inte ett ökat psykiskt dåligt mående. Eventuellt är det så att man kan koppla ältande till genus på så vis att kvinnor till högre grad uppfostras till socialt ansvar i relationer och att det skulle göra att kvinnor generellt lyssnar längre till andras problem. Jag tänker att ältande ibland kan vara kopplat till upplevd makt över sin situation. Men jag tänker också att när ältandet väl blivit en stor del av personen vardag så kanske det viktigaste inte är att hitta orsaker utan att göra något åt situationen. Och det kan man.

Vi tänker alltid. Vi kan inte sluta tänka men vi kan styra våra tankar. Ofrånkomligt är det så att vissa tankar ger oss obehag och vi kan inte leva helt utan obehag - lite obehag ingår. Men att upprepa det som ger oss olustkänslor och obehagliga tankar om och om och om igen är inte bra. Vi mår mycket dåligt av det, vi blir sömnlösa, utmattade, deprimerade, tröttsamma för oss själva och vår omgivning och så vidare. Hur kan man då hjälpa någon eller sig själv som fastnat i ältande? Säg inte "tänk inte mer på det där" Det fungerar nämligen inte. Vår hjärna klarar inte av att göra ingenting samtidigt som den är djupt orolig inför någonting. Den klarar förövrigt aldrig av att göra ingenting, vi tänker som sagt alltid. Om du vill kan du pröva blunda och säga till dig själv "tänk inte på den rosa elefanten" för att se ungefär vad som händer när du ber dig själv eller någon annan att sluta tänka på det för stunden mest centrala för dem. Lugna heller inte för mycket. Att finna ett lugnande svar upprätthåller paradoxalt nog ofta ältandet och ökar benägenheten att grubbla vidare. Det inlärningspsykologiska mekanismen är i korthet att man vill åt den där trevliga trösten igen. Oro-tröst-oro-tröst-oro-tröst i det oändliga. Vad kan man då göra istället för att trösta och skjuta bort de jobbiga tankarna? Istället kan man försöka avleda, göra någonting annat och när ältartankarna kommer igen vilket de kommer att göra så säger man tyst för sig själv "nu kom tankarna på x igen och nu fortsätter jag med y" eller "nu kom tankarna på den rosa elefanten åter och nu fortsätter jag med att koncentrera mig på filmen". Man kan försöka skriva ned det som man ältar. Säg en tid på 30-60 minuter och skriv ner allt som brukar dyka upp, skriv inte för att visa någon annan. Ofta kan texten hjälpa till att ge lite distans till problemen.

Om man inte kommer tillrätta med sina problem på egen hand så sök hjälp - det finns effektiv hjälp att få. Jag tar emot enskilt, par men även vänner som vill komma tillsammans och arbeta kring hur de kan slippa ut ur ältandet.

 

Skype

Lova kognitiv psykoterapi